måndag 26 juli 2010

Till alla mina hatare – är jag sjuk i huvudet? Nej, och inte du heller.

Nå.


Nu har det gått några dagar sen det allra värsta debaklet, och jag har hittills inte läst någon tidningsartikel eller något blogginlägg som talar för domen mot mig. Däremot har jag läst en hel del artikelkommentarer, som tycker det är jättebra att förbjuda vissa serieteckningar, och att jag måste vara sjuk i huvudet som innehaft sådana bilder, och att det är helt rimligt att jag straffas, så sjuk i huvudet som jag är.


Såhär några dagar efter är det fortfarande den där "sjuk i huvudet"-biten jag hänger upp mig på. Jag förstår att det är viktigt för dem (kommenterarna) att jag är en pedofil, för det är ju mycket bekvämare att ropa på vargen än att försöka sätta sig in i en annans situation. Nu är det ju så att jag faktiskt varken är pedofil eller sjuk i huvudet, och det är det som är intressant:

Hur kan någon frivilligt konsumera en fiktion av något som man inte vill vara med om i verkligheten?


Jag ska faktiskt börja med att ge några av mina försvarare en näsknäpp – de bilder åklagarmyndigheten gick på var onekligen erotiska teckningar av nakna seriefigurer. Nej, det var inte scener ur Love Hina. Nej, det var inte påklätt. Det var rakt upp och och ner nude shots, helt enkelt. Några enstaka föreställde även sexakter. Och ja, i dem som åklagarmyndigheten gnällde om såg figurerna unga ut. Ja, JAG vet att de nog var tänkta att vara runt femton, men att de för en svensks ögon nog såg flera år yngre ut rådde inget tvivel om. Make no mistake.

Med tanke på att nakenhet inte chockar mig, och att den övervägande mängden bilder var seriefigurer som såg skitglada ut, ska jag inte påstå att bilderna hade direkt upprört mig om de varit foton, men jag hade garanterat känt ett obehag. Bilderna som föreställde sexakter hade garanterat upprört mig.


Så, kan man tycka, om jag skulle blivit illa berörd av motsvarande foton, hur kan det komma sig att jag bara rycker på axlarna inför dessa teckningar, och tar mig för pannan inför den här domen? Jo, nämligen just för att de är serieteckningar. Obehaget och upprördheten jag skulle känt om det varit foton kommer ifrån att en riktig människa då skulle vara inblandad. För serieteckningar gäller inte det. Är jag knäpp i bollen? Jag tror inte det. Eller, jag vet att jag inte är det:


Ingen av oss är det.


Jag minns första gången jag såg en splatterfilm. Mitt när zombierna höll på som värst var det en scen där en kvinna stod i närbild och skrek. Splatt sa det, så slog en zombie henne i nacken, och armen kom ut, blodsdrypande, ut ur hennes mun. Fy farao i helvete tänkte jag och mådde illa. Han som visade mig filmen asgarvade och tyckte scenen var hysteriskt kul. Jag fattade noll. Tycka det där är KUL? Är han helt galen?


Men jag visste ändå att han garanterat skulle ha hållit sig för garv om det där hänt på riktigt. Då hade vi båda troligtvis fått upp frukosten. Numer har jag vant mig och kan se på splatterfilm och garva, jag också. Inte alltid, men ibland.


Jag minns en annan gång när jag satt och skummade youtube-klipp över konstiga bilolyckor. Ett av klippen var bara en övervakningskamera där man såg en bil köra mot rött i en korsning. Plötsligt kommer en bil farande från sidan, vejar för bilen som kört mot rött, kommer ut på trottoaren och kör över en fotgängare som gick där. Poff bara, och fotgängaren och bilen var borta. Jag minns att jag frös på min stol, satt som stum, fullkomligt chockad.


Jag har, som många andra, sett massor av Hollywood-action där folk blir nedskjutna, nedmejade, nedslagna och Gud vet vad. Visst, jag skruvar på mig ibland, men så farligt är det inte, eller brukar inte vara. På det där lilla youtube-klippet såg man ingenting; fotgängaren var bara en liten prick, det var inget blod, ingenting. Bara en bil som kom farande och sen var fotgängaren borta. Och ändå var det så mycket, mycket, mycket värre än något jag någonsin sett på film. För det var på riktigt. Han eller hon dog verkligen. På riktigt. Fy farao, tänkte jag. Otroligt obehagligt.


Jag är ganska säker på att jag delar det här med den övervägande majoriteten av Sveriges, och den moderna världens befolkning: Det är skillnad på påhitt och verklighet. Vad det handlar om i just mitt fall är snarare att folk inte är vana vid att läsa serier, precis som att jag inte var van vid splatterfilm. Så, jag är ledsen, men jag är inte sjuk i huvudet för att jag inte mår illa av serieteckningar som jag skulle må illa av i verkligheten. Vi funkar alla så. Vi roas i film av våld vi aldrig skulle vilja se i verkligheten. Vi läser med spänning skräcknoveller vi aldrig skulle vilja råka ut för på riktigt. Just För Att Det Inte Är På Riktigt.


Vi har åldersgränser, det är sant, på fiktion vad gäller våld, skräck och sex. 18-årsgränsen är där för att vi vet att när man väl är vuxen vet man att det som är påhittat inte är verkligt. Låt oss inte glömma det: När man är vuxen kan man skilja på påhitt och verklighet. Hur kommer det sig att detta sunda förnuft som vi ALLA har erfarenhet av, bara poff försvinner för att det rör erotik i serier?


Låt mig ta ett för många upprörande exempel: På sistone har jag läst en serie som är uppe på tapeten just nu: Barnatider, serialiserad i Comic High!, en serieantologi som kommer ut en gång i månaden. Den är skriven av kvinnan Kaworu Watashiya, och är en skämtserie som handlar om några mellanstadieelever, och behandlar mobbing, klasskompisskap, att växa upp, men även hur en brådmogen flicka sextrackar sin manliga lärare genom diverse anspelningar; här och där förekommer hon i underkläder eller helnäck. En scen var riktigt risqué: Flickan sitter och onanerar till porr på datorn, och tar ett foto med sin mobil i sitt skrev för att kolla att "det inte har blivit svart". Serien är helt vansinnig, otroligt kul och ibland till och med riktigt tänkvärd; jag läser den med stor behållning. Hade den varit på riktigt hade det varit riktigt obehagligt, det hade varit kränkande för flickstackarn att få en sådan inblick i hennes spirande sexualitet. Men precis som våld i Hollywoodaction eller blod i zombiesplatter, så funkar det, eftersom Det Inte Är På Riktigt. Du vet, och jag vet, att Watashiya i och med dessa teckningar inte har begått något övergrepp mot någon levande människa. Hon är ingen sexbrottsling, och inte de som läser hennes serier heller, lika lite som Peter Jackson eller de som ser hans splatterfilmer är mördare.


Bland alla kommentarer till domen mot mig har jag ibland läst "Förbjud tecknad barnporr! Varför behöver vi sånt? Vem vill ha sånt?".


Ja, vem vill ha filmer med zombier som kör armen genom huvudet på folk? Vem ser frivilligt på filmer om avrättarrobotar från framtiden? Vem vill seriöst se på film som handlar om krig, människans största dumhet? Vem behöver på allvar bli skrämd av filmer som Exorcisten eller The Grudge? Vem behöver serier som handlar om mellanstadieelever som sextrackar sin lärare?


Frågan här är inte varför vi behöver just sådana bilder, för det är klart att vi inte behöver dem. Ingen behöver dem, jag behöver dem inte, du behöver dem inte. Vi behöver inte zombiefilmer, eller krigsfilmer, eller skräckromaner eller Harlequin-noveller heller.


Vad vi däremot absolut behöver är ett samhälle som inte går och säger till oss vad vi får och inte får läsa.


Och det är den enda sak vi ska diskutera. Precis som Tanja Suhinina uttrycker : Huruvida mitt innehav av serieteckningar var befogat eller inte på grund av mitt arbete eller min samlings omfattning, huruvida jag är pedofil eller inte, huruvida det verkligen var "porr" eller inte, huruvida seriefigurerna hade stora bröst eller inte, allt det där är egentligen helt irrelevant. Det är inte det som är viktigt här.


Det som ÄR viktigt här är att vi inte missar att vi har nu en regim som går med pekpinnar och straffar oss när vi läser "fel" böcker. Böcker som inte skadat någon vid sitt framställande. Jag vägrar att tro att det undgår någon hur fullkomligt livsfarligt det är när en regim beter sig så.


Jag har som sagt full förståelse för att folk kan känna obehag inför tecknad porr, zombiesplatter eller serier som Barnatider. Eftersom jag är van vid serier känner jag inte obehag inför varesig tecknad porr eller Barnatider, däremot en del inför zombiesplatter, nazistiska manifest, och många amerikanska TV-serier. Alla har vi våra egna åsikter som vad som är "äckligt".


Men vill man stötta yttrandefriheten, måste man även vara beredd att även försvara uttryck man egentligen inte vill försvara. Som Neil Gaiman så vältaligt skrev: Because if you don’t stand up for the stuff you don’t like, when they come for the stuff you do like, you’ve already lost. […] The law is a big blunt instrument that makes no fine distinctions, and because you only realise how wonderful absolute freedom of speech is the day you lose it.


Vi måste komma ifrån den galna övertygelsen att litteratur skapar eller främjar brottslighet. Det har diskuterats förut, att serietidningar gör våra barn till brottslingar. Gör serierna nu även vuxna till brottslingar? Menar man att vuxna människor inte längre kan ta till sig litteratur utan att bli spritt språngande galna?


Jag ska inte behöva förklara varför det är fel när en regim sitter och bestämmer vilja böcker som folket får läsa och inte. Vi vet att det är fel, och varför. Vi vet det alla. Jag vet, du vet, även Ecpat vet. Det finns ingen här som inte vill straffa folk som begår övergrepp mot barn. Men det är inte det det handlar om här. Här handlar det om att vi måste ha rätt att läsa vad vi vill, oavsett om det är zombiesplatter, pornografi, fascistoida manifest eller skräplitteratur. Att ett rättsväsende tummar på denna demokratins mest fundamentala rättighet är fullkomligt oacceptabelt.


Fullkomligt oaccceptabelt.

13 kommentarer:

  1. Först kom de... av Martin Niemöller kom i åtanke när jag först läste om domen.

    Jag våndas alltid när jag läser om tankecensur i nyheterna men förut har det varit långt hemmifrån och inget jag själv befattat mig med. Nu händer det här hemma i Sverige och gäller något jag själv är "skyldig" till.

    Moralpanik och de lagar/domar/felsteg den orsakar verkar inte vara helt uppenbar för lagstiftarna.

    SvaraRadera
  2. Mina kompromisslösa sympatier till dig och det skit du utsatts för. Något är oerhört ruttet i samhället - och tyvärr är det rättvisan.

    SvaraRadera
  3. Hela saken är bara så oerhört horribel, och om det inte drabbade dig och ditt barn personligen skulle man bara skratta åt det. Jag önskar dig lycka till med överklagandet och att detta leder till att lagen får en rejäl översyn.

    SvaraRadera
  4. Hej, jag såg din blog länkad på Facebook och måste bara lämna ett par rader. Jag tycker det hela är för sorgligt. Att någonting sånt här verkligen måste hända i Sverige är inte bara chockerande, men skrämmande. Sånt här händer bara när fel åldersgrupper travar ut på internet, och jag vill skylla på iPhonen och Mac för att de gör det så enkelt för alla 40+ medborgare att se internet för vad det är. Det hela påminner lite om the Matrix, att om man inte frigörs från the Matrix innan en viss ålder lyckas man inte acceptera det.

    Men nog om internet och the Matrix. Jag håller självklart med det du står för och hoppas det hela redas ut utan för många dödsfall. Ditt argument är ju felfritt, så du skulle kunna gå och stämma deckarfilm-regissörer eller nått, bara för att göra en poäng. Nej, men seriöst, att sånt som händer i USA och Storbritannien måste hända i Sverige är bara för sorgligt, speciellt när man suttit och tyckt att deras lagändringar är helt befängda och aldrig skulle hända i Sverige, inte en chans. Sorgligt att det ska gå så långt att lagen måste användas på detta sätt.

    SvaraRadera
  5. När man börjar förbjuda fiktion har det gått för långt.

    SvaraRadera
  6. @Amani: jag vill hävda att du gör grova förenklingar i ditt inlägg. Själv är jag 55, har varken iPhone eller Mac men har varit ute på internet så länge man har kunnat. För att smula sönder den sista förutfattade meningen kan jag tala om att jag inte är en övervintrad gubbhacker utan en helt vanlig, medelålders kvinna.

    Jag tror inte att det handlar om att fel åldersgrupper ger sig ut på internet (jag gapar inför detta sanslöst fördomsfulla påstående!) utan om att lagstiftarna inte har gjort sig besvär med att dels utreda skillnaden mellan verkliga foton/filmer och tecknad fiktion, och ännu mindre satt sig in i de specifika genrerna. De verkar helt enkelt bara ha satt likhetstecken mellan foton och teckningar, vilket vem som helst som tänker efter lite snabbt inser att det är ogörligt. Och vilket bloggskribenten beskriver mycket tydligt och pedagogiskt ovan.

    SvaraRadera
  7. @görel: tack görel, för att du ger mig en lättförstådd sammanfattning av vad bloggskribenten menade ovan.

    SvaraRadera
  8. Du är en hjälte, Simon. Jag vill trycka upp dina raka och ärliga inlägg i ansiktet på alla okunniga som hyllat den här sorgliga parodin på rättvisa, och jag vill skälla ut alla som gjort den möjlig.

    Jag hoppas att du har styrka nog att överklaga, men även om det skulle lyckas, är det en skandal att en sådan här dom kan fällas i någon instans ö h t. Finns det någon juridiskt kunnig person som kan tala om för oss hur och till vem/vilka vi ska skriva för att kräva att den här lagtexten skrotas?

    SvaraRadera
  9. Jag håller fullständigt med om allt du skriver. Vansinnet har fullständigt brakat lös när det gäller lagstiftningen kring barnpornografi. Men det är tyvärr inte ett enstaka exempel. På hela området av sex: pornografi, prostitution, våldtäkt ... har vi på senare år fått lagar som är motiverade utifrån moralpanik. Lagar som är exklusiva i ett internationellt perspektiv. De strider också mot svensk rättstradition och ibland mot grundlagen. Integriteten har satts på undantag, liksom rättssäkerheten.

    Det är politiska frågor, och ändå har samtliga partier i riksdagen stött denna katastrofala utveckling.

    Endast Piratpartiet har protesterat. Till och med ansett att dessa frågor är av sådan vikt att andra frågor får stå tillbaka. På så vis är anklagelsen om att vara ett enfrågeparti delvis berättigad.

    Det är glädjande att landets intellektuella äntligen börjar vakna upp till den nya sköna värld som skapas både här hemma och internationellt. För om man förflyttar diskussionen från känslosvallens domän till en mera nyktert resonerande värld så blir det uppenbart hur grotesk utvecklingen är. Det är hög tid att säga ifrån.

    SvaraRadera
  10. Stor heder till dig för att du valt att göra största möjliga väsen av den här vansinniga domen. Det är värdefullt, och jag tror att det blir värt några rutor när svensk 10-tals historia ska skildras.

    Stå på dig.

    SvaraRadera
  11. Skulle du kunna lista verken det handlar om?

    SvaraRadera
  12. Det rör sig om fristående teckningar och inga serier. Mest nakenteckningar.

    SvaraRadera
  13. Jag måste få lov att (vem kan stoppa mig?) kommentera och invända en aning mot stycket nedan.

    Det är ingen tillfällighet att diktaturer traditionellt har ägnat sig åt s.k. bokbål.

    Det är ett faktum att UTBILDNING och UPPLYSNING är farlig för en fascistoid regim.

    Det tråkiga i sammanhanget är att "regimen" ifråga "råkar" vara just Sverige.

    Mot den bakgrunden, så är det allt annat än någon "galen övertygelse" att "litteratur skapar eller främjar brottslighet".

    Sätt dig in i diktatorns värld, så blir allt med ens helt logiskt.

    Förtryck av massan i syfte att uppnå och bevara egen makt.

    Demokrati?

    /
    B12, av Rubens stam (1-12)
    för
    Sällskapet Bur-q-ua, för allas lika värde, emot rättsröta
    BB - bröd och bur-q-ua åt folket
    www.societyofbur-q-ua.tk


    "
    Vi måste komma ifrån den galna övertygelsen att litteratur skapar eller främjar brottslighet. Det har diskuterats förut, att serietidningar gör våra barn till brottslingar. Gör serierna nu även vuxna till brottslingar? Menar man att vuxna människor inte längre kan ta till sig litteratur utan att bli spritt språngande galna?


    Jag ska inte behöva förklara varför det är fel när en regim sitter och bestämmer vilja böcker som folket får läsa och inte. Vi vet att det är fel, och varför. Vi vet det alla. Jag vet, du vet, även Ecpat vet. Det finns ingen här som inte vill straffa folk som begår övergrepp mot barn. Men det är inte det det handlar om här. Här handlar det om att vi måste ha rätt att läsa vad vi vill, oavsett om det är zombiesplatter, pornografi, fascistoida manifest eller skräplitteratur. Att ett rättsväsende tummar på denna demokratins mest fundamentala rättighet är fullkomligt oacceptabelt.


    Fullkomligt oaccceptabelt.
    "

    SvaraRadera