tisdag 6 december 2011

Yttrandefriheten – en motsägelse?

När jag den 30 juli år 2010 dömdes till dagsböter för innehav av serieteckningar som rättsväsendet ansåg vara osmakliga (erotiska), och jag undrade vad som hänt med yttrandefriheten i Sverige, fick jag till min bestörtning veta att den de facto avskaffats (redan 1980, visade det sig!) – vi hade i yttrandefrihetsgrundlagen skrivit in ett undantag för sådant som (någon åklagare kan betrakta som) barnpornografi.


När jag häpet påpekade att det ju innebar en orimlighet i själva principen, fick jag ofta möta argumentet "Jamen det finns fler undantag mot yttrandefriheten – hets mot folkgrupp, olaga hot, förtal…" och då slog det mig hur olyckligt det är att folk inte kände till att alla de där undantagen inte alls är undantag – utan naturliga delar av själva principen yttrandefrihet (något som undantaget om barnpornografi absolut inte är). Faktum är att sådana där "undantag som inte är undantag" är mycket vanliga; de förekommer i alla tillåtande ideologier, även demokrati. Jag har inte hittat något träffande namn, men man kan kalla principen för "oxymoronspärren" eller självmotsägelsespärren.


Självmotsägelsespärren innebär att en tillåtande ideologi per definition inte tillåter sådant som motsäger ideologin. Detta för att ideologin annars skulle bli en självmotsägelse – den skulle implodera och upphöra att existera. En liberalistisk ideologi går till exempel ut på att människor ska få vara fria att göra vad de vill – utom att hindra andra från att göra vad DE i sin tur vill; i detta inkluderat att döda, skada eller stänga in andra. Tillåter man folk att även göra saker som hindrar andra från att göra sitt, blir resultatet näppeligen ett samhälle där folk får göra vad de vill; det kommer omedelbart urarta i ett samhälle där den den starkaste bestämmer.


Att inte tillåta yttranden som hindrar andra från att yttra sig är alltså inte en motsägelse i yttrandefriheten, utan en naturlig del av den. Där ingår saker som direkta hot: "Håll käften annars dödar jag dig!", eller till exempel att högt vråla "AAAAAAH" för att överrösta en oönskad politikers tal; detta är per definition något som en yttrandefrihet inte accepterar, eftersom det är ett yttrande som hindrar andra från att yttra sig. Hets mot folkgrupp och förtal är del av detta (även om det förstås i slutändan blir en gränsdragningsfråga om vilken sorts förtal eller hets som verkligen har begränsat andra människors handlingsfrihet).


Ett annat exempel: Antag att vi håller en folkomröstning där det demokratiskt beslutas att Carl XVI Gustav ska bli enväldig härskare över Sverige. Har vi då demokrati? (Det var ju en demokratisk folkomröstning!) Rimligtvis inte – låter vi demokratins grundpelare vara föremål för demokrati – och alltså kunna röstas bort, så har vi omintetgjort demokratin. Om vi röstar bort vår rätt att rösta, är resultatet inte en demokrati.


Detsamma gäller om vi röstar bort yttrandefriheten. Vilket alltså, utan någon överdrift, våra makthavare gjorde för trettio år sedan.


-----


Det är väldigt få som ställer sig emot att det ska råda yttrandefrihet; inte bara i vårt land, utan varhelst ett samhälle finns. Rätten att yttra sig, att säga sin åsikt, är en fundamental grundpelare i demokratin. Man kan knappast hävda att folket bestämmer, om det finns begränsningar i vad man får säga.


Till yttrandefriheten hör att den är boolsk – den är av eller på. Den finns, eller så finns den inte. Det finns inget mellanting. Att säga "Du får säga vad du vill, men inte A, B, eller C" eller "Yttrandefriheten gäller inte X, Y eller Z" är självmotsägelser – ska yttrandefrihet råda, så ska den vara total; annars är den inte alls.


Haken med yttrandefrihet, som få tänker igenom ordentligt, är att den inte bara gäller det som du tycker om. För att yttrandefrihet ska råda måste den gälla alla, även dem du hatar, avskyr och önskar rakt ner i helvetet. Att stå upp för yttrandefrihet betyder att försvara existensen hos sådant man helst aldrig någonsin skulle ha velat höra (så länge det inte – enligt oxymoronspärren – hindrar andras handlings- och yttrandefrihet).


Genom det dryga år som gått efter domen som bekräftar att yttrandefriheten är omintetgjord i Sverige, så har jag ofta fått frågande personer inför mig som undrar hur jag rakryggat kan stå och försvara existensberättigandet för snuskiga teckningar där seriefigurerna har små bröst. Vad behövs de för? frågar man. Vem vill ha sånt här? Mitt svar är att det är fullkomligt ointressant. Yttrandefriheten gör inga bedömningar om yttranden gör någon nytta eller inte, eller om någon vill höra eller inte. Den sorterar inte. Den bara är. Det är det som är själva poängen: Den statuerar att människan har rätt att säga vad som helst som inte hindrar andras handlings- eller yttrandefrihet. Och erotiska teckningar hindrar i rimlighetens namn varken eller. Och eftersom jag är för yttrandefrihet, försvarar jag även sådant som äcklar mig. Även om detta något råkar vara serieteckningar.


Så varför ska vi ha yttrandefrihet? kan man uppgivet fråga sig. När det nu finns så äckliga teckningar, fascister, rasister, pedofiler och annat pack, kan vi inte bara nöja oss med att "du får säga allt UTOM JUST DET HÄR"? Är vi ändå inte överens om vad som är normal sund moral? Måste vi verkligen ha yttrandefrihet, om det innebär att vi måste stå ut med kräkframkallande äckel?


Om vi ska ha demokrati, så ja. För om vi röstar bort vår rätt att rösta, så är resultatet inte en demokrati. Och yttrandefriheten är den viktigaste rösten vi har. Lämnar vi yttrandefriheten därhän, har vi lämnat demokratin bakom oss. För då har vi gett till någon uppgiften att sortera vad som får sägas och vad som inte får sägas – vad människor i maktposition gör med den makten vet vi av erfarenhet. Alla uttalanden blir nämligen då föremål för någons bestämmande godtycke. Och det blir framförallt tvivelaktigt eftersom man – som i Sverige – dessutom sekretessbelägger det förbjudna uttalandet – så att ingen kan veta vad det var som var förbjudet. Det bildas en dimma av osäkerhet – ingen vet längre vad som får sägas och vad som inte får – alla blir rädda och tar det säkra före det osäkra, och yttrandefriheten är ett minne blott, och i dess plats är en skrämd befolkning som undrar vad man kan bli anmäld för.


Vad jag tyckte om teckningarna jag dömdes för, vet ingen utom jag själv. Men det saknar betydelse. Det som är viktigt är att teckningarna var inget annat än en annan människas uttryck för sina tankar, som på intet sätt inskränkte andra människor handlings- och yttrandefrihet. Dessa tankar hade jag tagit del av, och blev därför straffad. I Sverige, år 2011. I ett land som hötter med nävarna åt länder som inte värnar om yttrandefriheten.


Det är en ganska gullig, och rörande bild av hur fullkomligt självblind en nation kan vara.


Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för livet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för livet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Torbjörn Jerlerup från Liberaldemokraterna. Jerlerup bloggar på Frihetssmedjan i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december, som är dagen för mänskliga rättigheter.