onsdag 23 maj 2012

Bemötande av diverse lösa anklagelser

Sedan målet gällande erotiska mangateckningars vara eller inte vara har kommit upp i HD, har debatten åter flammat upp i diverse media, och det har även medfört något som mindre liknar en debatt och mer är försök till generell smutskastning på vissa bloggar, såsom Suspicio och NoBoyToy. Dessa bloggar roar sig med att rada upp diverse detaljer som passar dem, i hopp om att jag ska framstå som det äckel som de anser att jag är.

Förvisso visar detta bara än mer att de som tycker att domen mot mig är bra, har "att SL är en obehaglig person" som huvudargument för att jag ska straffas (de tycks gemensamt ha glömt att man i modern tid straffar folk för den skada de gör eller den risk de utsätter medmänniskor för, och inte för att de är "äckliga"), och vad vissa individer (vars huvudsyfte tycks vara att ha någon lämplig person att avsky) skriver på sina bloggar, är egentligen ingenting jag känner att jag vill ägna min tid åt.

Men. Det bär mig ändå emot att låta orimligheter stå helt obemötta. Och när nu NoBoyToy fått olagligen levererat till sig erotiska foton som jag tagit av mig själv i ett upphetsat ögonblick (!) och menar att han borde lägga ut dem på sin blogg så att folk ska få se vem jag _verkligen_ är, så känns det som om a) det börjar bli lite väl personligt och b) det är dags att sprida lite ljus över en och annan sak. Eftersom både Suspicio och NoBoyToy vägrar att publicera kommentarer som inte håller med dem, så skriver jag istället här.

Mangabilderna som sådana:

1) Av bilderna jag är dömd för är (jag räknade) ett femtal minst sagt motbjudande. Suspicio et al menar att folk skulle ändra åsikt om de bara sett bilderna alls. Det tvivlar jag högeligen på; poängen med dem är nämligen att de är tecknade och att de framtvingar obehag ändrar inte på det faktumet. Det finns många obehagliga serieteckningar i världen, teckningar som beskriver de mest fruktansvärda brott tänkbara. Det är en del av litteraturen och konsten att hantera sådant, tycka vad man tycka vill. Min tanke är att det som skulle tystna om bilderna kom ut, snarare skulle vara argumentet att man kan göra om foton till teckningar; det är nämligen väldigt uppenbart att de bara är serieteckningar. Att ha foton som modell för dessa teckningar skulle vara besvärligare än att bara rita från fri hand. Vad gäller fotorealistiska teckningar är det inte svårare än att man behandlar dem som foton, så är problemet löst. 

2) Man försöker ständigt hävda att folk som i sin ägo har erotiska serieteckningar per definition även har fotograferad barnporr. Som bevis för detta framför man att vissa folk som haft barnporr, även har haft teckningar i sin ägo. Vad man missar är att förhållandet inte gäller omvänt. Jag betvivlar inte att pedofiler finner nöje i erotiska teckningar. Det betyder dock inte att de som har teckningar är pedofiler. Jag har även homosexuell erotika i min samling, sådant som homosexuella säkert tycker är trevligt, men jag är fördenskull inte homosexuell. Några av de serierna jag har är även väldigt våldsamma, men jag är inte direkt våldsam av mig.

3) Man hävdar att bilderna inte hade med mitt arbete att göra. Det är sant i den mån att det var inte material som jag översatte. Däremot var det material som jag har, och måste kunna ha, tillgång till för att kunna vara den expert på mitt område som jag faktiskt är. Ska man kunna litteraturhistoria måste man även läsa porriga böcker, så är det bara. Särskilt när erotikan är så pass omfattaden som den är i seriemediet.

Att jag är en äcklig person som borde straffas bara för misstankens skull:

4) Suspicio (med flera) ställer flera gånger frågan varför media "tystat ner" de "fynd" som Polisen gjorde vid husrannsakan hos mig den 12–13 oktober 2009. Den frågan kan jag enkelt besvara. Det är för att a) media, till skillnad från Suspicio och NoBoyToy, dels respekterar personlig integritet och dels för att det inte fanns några fynd att tala om. Det som hittades och som var anmärkningsvärt var nakenbilder jag tagit av mig själv med min kamera, samt runkpapper. Dessa bägge detaljer har förekommit i vårdnadstvisten och är därför inte svårt att läsa om; det är bara att begära ut domslutet. Bägge dessa detaljer är också både personligt pinsamma som fan, och de har dessutom noll och ingenting med mitt barn att göra. Det är därför media inte har nämnt dem; de är helt enkelt ointressanta. Den enda funktionen de kan ha är att kränka mig. Det är inte medias uppgift att kränka individer. Suspicio och NoBoyToy tycks dock inte dela den uppfattningen.

5) Det är också aningen talande att NoBoyToy överhuvudtaget fått tag i dessa bilder. De enda som har haft tillgång till dem som NoBoyToy beskriver är polisen, och mitt ex. Man kan ganska starkt betvivla att polisen själva lämnar ut dessa bilder till kreti och pleti, så vem som skickat dem till NoBoyToy (mot betalning, antyds det på bloggen) är inte så svårt att härleda. (Till saken hör också att mitt ex' familj tidigare har hotat att sprida ut de pinsamma bilderna till min familj.)

Det är lite lustigt att jag i vårdnadstvisten blivit starkt kritiserad av mitt ex för att jag nämnt vårdnadstvisten på bland annat denna blogg, och att detta skulle vara till skada för mitt barn. (Anledningen till att jag tagit upp den är för att folk frågat varför husrannsakan ägde rum över huvud taget, och till slut har det behövts en förklaring.) Med tanke på att jag betvivlar att själva Polisen lämnar ifrån sig sådant material till vem som helst, så pekar dock mycket på att mitt ex inte har några direkta skrupler inför att utsätta sin dotter för att extremt pinsamma nakenbilder på hennes pappa sprids hur som helst.

Hoten att lägga ut dessa bilder av mig på nätet är ingenting att ta lätt på; det är något utav det vidrigaste man kan ta sig för, möjligtvis bortsett från rent fysiska kränkningar. Det är foton jag tagit av mig själv när jag varit hjärndött kåt och ensam hemma och ingenting som är avsett för omvärlden. Spridning av slika intergritetskränkande bilder är förbjudet enligt lag och att hota om en sådan sak säger något om smaknivån hos mina meningsmotståndare.


Läser man endast Suspicio och NoBoyToy kan man säkert tycka att det är underligt att jag inte skakar galler på livstid. Anledningen till att jag inte gör det är att inget material, inte ens det pinsammaste av pinsamma, har haft det minsta dyft med min dotter att göra. Jag skulle våga påstå att de flesta människor har extremt pinsamma saker både här och var i sina hus. Med tanke på vilka genanser man funnit hos mig, är avsaknaden av minsta sak som kan kopplas till min dotter ganska talande. Både tingsrätt som hovrätt har haft tillgång till materialet (och än mer) när de avgjort att jag inte utgör någon som helst risk för mitt barn; de har dessutom haft tillgång till vittnesmål från alla de som sett mig och mitt barn tillsammans. Men det, får man väl anta, är inte värt ett dyft. Eller?


NoBoyToy vill göra gällande att dessa bilder skulle bevisa att jag saknar omdöme, och detta i sin tur skulle vara ett bevis för att jag utsatt mitt barn för hemskheter. NoBoyToy går så långt att han i förtäckta ordalag säger att jag ska dra mig ur vårdnadstvisten, och att om jag vinner umgänge med mitt barn, eller om jag skulle anmäla hans blogg, så tänker han att lägga ut dem. ("Kanske avsäger han sig både vårdnad och umgänge om dottern, eftersom han vet, innerst inne, att det är bäst för alla parter, inte minst för honom själv? ", "Det innebär ju trots allt en risk för mig, att publicera och sprida dessa bilder på Simon vidare och det finns ju bara en sak som skulle kunna få mig att ta den risken - att hans dotter tvingas till umgänge med honom.  " samt "Jag tror ju inte att han gör som Daddy från Papparättsrörelsen och tok-anmäler min blogg eftersom han säkert inser, att det inte är direkt läge att reta upp mig i onödan...?" –direkta citat)

Själv nöjer jag mig med att konstatera att om man måste hota sina meningsmotståndare och utpressa dem för att få fram sin sak, säger det långt mer om en själv än om man tar nakenfoton av sig själv när man är ensam och kåt.

Over and out.