torsdag 5 augusti 2010

Alla våra datorgenererade tonåringar

Nu lämnar jag serieteckningar därhän. Jag anser inte att serieteckningar är att likställa med foton, jag anser inte att seriefigurer ingår i definitionen av "barn", och det här har jag redan behandlat ad infinitum i mina tidigare bloggar.

Fotografier har inte med mitt fall att göra och hör kanske inte hemma alls i den här bloggen, men eftersom debatten nu börjar glida in på "Vad ska man göra då? Hur ska vi lagstifta?" och jag ändå har folk på tråden, så kan jag lika gärna säga något. Jag är ingen politiker och tänker inte bli någon, så vad jag tycker är väl rätt irrelevant, men jag kan inte låta bli att hänga upp mig på när en diskussion pågår och det känns som om ingen går på springpunkten: En sak som slagit mig som skev i den här debatten är att det är ganska uppenbart att folk diskuterar två helt olika saker.

Ordet "barnporr" består av två ord, "barn" och "porr", och det största problemet i den här debatten är att bägge orden kan betyda helt olika saker. Begreppen måste rätas ut.

När man diskuterar hur vidrigt barnporr är, så skulle jag våga säga att man i nio fall av tio med "barn" menar sexuellt fullkomligt outvecklade (existerande) individer, alltså typ en ensiffrig ålder, och med "porr" menar ovedersägliga sexakter. Jag tänker inte ens beskriva kombinationen i text för jag mår så jävla dåligt att jag börjar grina och skrika av blotta tanken, och när jag läste denna intervju av en barnporrsgranskare (som faktiskt var den som granskade mitt material också) så fick jag nästan upp frukosten, såg rött och blev förbannat ursinnigt mordisk gentemot vissa individer. Hade de varit i närheten hade jag nu suttit i fängelse för brutalt dråp, förutsatt att man alls hade kunnat identifiera den nya röda färgen på mina väggar som att det en gång varit människor. Precis så förbannad blev jag. Trots att det bara var en text – för att jag visste att det faktiskt hade hänt. (Så stor skillnad är det mellan verklighet och påhitt – i alla fall för mig.)

Problemet är att den legala definitionen av "barn" är "en person som är under 18". Man likställer alltså sexuellt en sjuttonåring eller en fjortonåring med åttaåringar och femåringar. Där har vi argumentationsglapp nummer ett: De ena snackar om barn, de andra om tonåringar, och sexuellt sett är det en gargantuesk skillnad.

Den legala definitionen av "porr" är ännu luddigare: "Tänkt att anspela på sexuella lustar" kan vara vanliga nakenbilder. (Jag vet att flera av de serieteckningar jag dömdes för var det.)

Resultatet är att vi har en lag som likställer sjuåringar som gråtande utsatts för påtvingade sexakter med ett utmanande nakenfoto av en glad sextonåring. Det är enorm skillnad, men båda de här företeelserna kallas för "barnporr". Det är legalt rent vansinnigt.

Ett nakenfoto av en glad sextonåring, om det nu är sextonåringen själv som tagit det, hans eller hennes flickvän eller pojkvän, eller en utomjording från Mars, är inget barn, det är en ungdom, och det är inte porr, det är erotika. Nu finns det förvisso "grovt" som distinktion när man legalt ska skilja på brott och brott, men allvarligt talat tycker jag att man måste börja sortera här. Ett foto på en våldtagen femåring är för jesse namn inte detsamma som en ett nakenfoto på en sextonåring! Eller femtonåring, fjortonåring eller ens trettonåring för den delen. Faktiskt! Jag menar inte att det senare ska vara legalt, men allvarligt, att likställa det är som att likställa 20 km/h fortkörning på motorvägen med att ha bränt i 150 på en 30-väg förbi en skola. Allt det här blir extra knäppt eftersom vi har legal byxmyndighet vid 15 års ålder.

Personligen tycker jag att tonåringar ska får avgöra själva om de vill ta nakenfoton på sig själva och sprida ut dem. Men om man nu vill förbjuda det också, så se till att kalla det vid namn: Ungdomserotika. Annars får vi inte en vettig diskussion. Vi har samma ord för våldsamma och kränkande övergrepp på småbarn, och tonåringars nakenhet. De är ljusår ifrån varandra.

––––––––––––––––––––––

På ett helt annat spår har en del höjt röster om datoranimation, med argumentet att fiktion bör inkluderas i definitionen för att tekniken nu är så avancerad att man kan framställa bilder som är i stort sett omöjliga att skilja från foton. Och det stämmer. I Japan blev spelet Rapelay vida diskuterat, inte för att det var det första porrspelet som a) hade datorgenererad 3D-grafik eller b) gick ut på våldtäkter, men det lyckades sprida sig till Europa och skapade rabalder. Jag har sett en recension av spelets uppföljare (där det är kvinnorna som våldtar mannen) och det var asfult och såg inte ett dugg ut som verkligheten, men vi kan ändå konstatera att det är tekniskt möjligt att få fotorealism, om resurser finns.

Men jag förstår inte varför det problemet skulle vara svårt att hantera. Ser det ut som foton, behandla det som foton. Klart!

I Sverige är det inte olagligt att köpa en Ferrari. Om du betalar någon miljon eller så. Däremot är det faktiskt olagligt att köpa den för 5 000, om det finns ganska goda skäl att anta att den var stulen.

Det är heller inte olagligt att teckna en serieteckning av kungen med ståfräs. Däremot är det troligen föremål för åtal om du Photoshoppar in kungens ansikte på någon porrskådis och publicerar den bilden.

Helt enkelt: Är det så pass att det är fullt rimligt att tro att det är en stulen produkt/riktigt foto, så är det straffbart. Det är en enkel definition som alla förstår. Ja, det blir en gråzon som alla kommer experimentera med, men det är en förståelig gråzon, mycket bättre än den nuvarande som helt hänger på att en domare och ett par nämndemän ska försöka avgöra om den här serieteckningen är till för att väcka sexuella känslor eller inte. Ser det ut inte ut som foton – OK. Ser det ut som foton – inte OK. Enkelt.

Mitt argument för att serier "bara är serier" är nämligen just för att det inte är på riktigt. Det är enorm skillnad mellan att se ett mord i en serietidning och se det hända i verkligheten. Man tål det, för att man vet att det är påhittat. En datorgenererad animation som är så verklighetstrogen att det lika gärna skulle kunna vara ett foto, har inte längre den effekten att det "inte är på riktigt". Vi har psykologisk forskning som visar att konsumenter av autentisk barnpornografi är benägna att springa till övergrepp. I det hänseendet är i så fall fotorealistiska datorgenererade animationer precis lika illa, och då är jag helt för att de behandlas som foton. (Sen vet vi ju alla att det krävs mycket för att en datoranimation ska se riktigt verklighetstrogen ut, och Rapelay ingår banne mig inte i det… men det är en annan historia).

Andra hållet då? Om man förvränger ett foto så pass att det till slut bara ser ut som någon serieteckning? Då ligger ju ett övergrepp bakom, eller hur? Ska inte det straffas, då? Frågan här om vi överhuvudtaget ska ställa oss den frågan. För seriöst, varför i hela jämrans fridens namn skulle någon gå till den ytterlighet att först fota ett riktigt verkligt vidrigt brott för att sen förvränga det såpass att man inte längre ser att det kan ha varit ett foto eller inte, när man lika hade kunnat rita bilden från fri hand? Och även om nu någon komplett idiot skulle få för sig en sådan stunt, så är brottet förvisso vidrigt, men bilderna själva är harmlösa (de som ser dem, ser inte en verklighet, och någon "vidare spridning av övergreppet" utgör de inte). Det utgör knappast ett stort problem. Problemet med bilderna är normaliseringen av övergreppen, och orealistiska bilder har inte den effekten.

Så inför den i framtiden producerade datorgenererade pornografi som barnporrsundersökare osvikligen kommer ställas inför är det faktiskt enkelt: Istället för att mäta bröststorlek och ta hänsyn till att olika mänskliga raser har olika storlekar, ställ er bara frågan: Ser det verkligt ut eller inte? Och voilá, vi har illegaliserat all påhittad barnporr som ser verklig ut, utan att tumma på serietidningar, Carl Larsson, text, etc. Alla nöjda (utom moralisterna).

Så för att summera, det jag anser att man bör justera i lagen:
1) Sluta likställa åttaåringar med femtonåringar i det här. Sexuellt är de absolut inte samma sak, vi måste godta att ungdomar kan och är och får vara sexuella. Förbjud nakenfoton på tonåringar om ni prompt vill, men det är vansinne att ha dem på samma legala skala.
2) Inkludera bara bilder som tvivelsutan är riktiga foton, eller tydligt härrör därav. Att bestraffa overkliga serieteckningar eller fula 3D-animationer är inte bara löjeväckande, utan moralpaniskt resursslöseri som inte leder någonstans.

(Däremot är jag helt med på att innehav fortfarande ska vara straffbart. Ja, det är jag. Jag är till och med principiellt för tittförbudet. Ja, jag vet att det bryter mot informationsfriheten, men jag anser att, precis som för häleri, innehav av, och det frivilligande mottagande av en streamning av, autentisk barnporr är en medhjälp till övergrepp och att man därmed har bidragit till dess tillverkning. Dessutom hjälper innehavsförbudet faktiskt, olikt jakt på serieläsare, att sätta dit riktiga brottslingar.)

Och för de som undrar har jag en dotter som är snart fem år gammal.

måndag 2 augusti 2010

14 år och sexuell – olagligt?

Även om den värsta stormen lagt sig (i väntan på hovrättens dom, som nog kommer riva upp det igen, oavsett vart den faller) så trillar det in nya blogginlägg och åsikter rörande ämnet om serieteckningar ska falla in under definitionen för barnpornografi, eller, om man vill uttrycka det så, man ska anse att tecknade figurer är levande människor. Vissa av dem belyser ganska intressanta vinklingar i den här debatten.

Eftersom jag utan att ens vilja det alltid börjar ordna, sortera och kategorisera argument i sådana här diskussioner är det intressant när folk faktiskt uttrycker en del rakt-på-sak-argument som känns som om många dittills undvikit som katten kring het gröt.

Hittills har argumenten för en seriecensur, som jag ser det, huvudsakligen varit tre:
* De främjar/inspirerar/leder vägen till riktiga övergrepp (detta är falskt, ingen forskning pekar på detta, tvärtom pekar all forskning på att t.ex. våld i serier och spel inte inspirerar tilll verkliga våldshandlingar)
* De används av gärningsmän för att normalisera övergreppet för sina offer, alltså visar upp bilderna och säger "Titta här, så här gör alla andra, så det är helt normalt". Att serieteckningar inte kan användas till det här säger sitt.
* De utgör en kränkning av alla barn. Det mest galna av alla argument. Vi har aldrig haft en lagstiftning som förbjuder bilder bara för att de utgör en kränkning av någon. Vi har förbjudit det officiella spridandet av sådana bilder (hets mot folkgrupp t.ex.) men aldrig deras blotta existens.

De argumenten har jag redan bemött i mina tidigare inlägg. Argumenten mot en seriecensur har huvudsakligen kretsat kring yttrandefrihet och detta har motiverats med ganska ovedersägliga argument för varför serieteckningar inte kan likställas med verkligheten, och att vi inte kan gå och förbjuda konst/teckningar bara för att vi anser dem vara osmakliga/kränkande, för att detta är principiellt fel utifrån våra grundlagsprinciper.

Dessa är argument för varför det är negativt med en censur. Men faktum är att det det finns goda anledningar titll att argumentera för varför det är positivt att inte ha en censur:

En av de saker som gjort mig mest upprörd vad gäller den vårdnadstvist jag är fastkörd i är att alla de anklagelser mitt ex slänger emot mig inte bara påverkar mig negativt, utan indirekt tar viktiga resurser ifrån alla de barn som faktiskt behöver hjälp. (Nu vet jag med mig att jag är en duglig förälder, men även om ni som läser detta inte kan vara säkra, låt oss för argumentations skull anta att jag faktiskt är det.) Hur mycket tid har inte gått åt för Familjerätten att sitta och vrida och vända på papper för att fastställa att jag är en duglig förälder, helt i onödan? Denna tid skulle väl kunna utnyttjas för att hjälpa ytterligare ett barn som kommer från en familj med problem, istället för att de ska behöva ränna mitt ex' ärenden. För enligt lagstiftningen är de tvungna att undersöka mig, de har inget val. De måste.

Skurken här är resursslöseri. Hur många poliser har inte suttit med pappersarbete rörande mina serieteckningar? Hur många tekniker har inte suttit och finkammat mina hårddiskar? Hur många åklagartimmar har inte gått åt för att gå igenom mitt material? Nu var inte åklagarna Eva Korpi och Anna Hårdstedt laga nödgade att göra detta, utan gjorde det helt frivilligt, men de här timmarna hade de mycket väl kunnat ägna åt fall där barn har råkat illa ut. Istället satt de och tittade på serieteckningar. Vettigt? (För övrigt var det du som betalade deras lön via skattemedel.)

Vi har begränsat med personal för bekämpningen av barnpornografi. Inkludering av serier tar resurser från riktig barnporrsbekämpning, och det är fullkomligt oacceptabelt. Vi måste lägga de resurser vi har på att rädda barn, inte jaga serier. Som Tim Davidsson uttryckte det i sin Newsmill-artikel: Jag hade känt mig vansinnigt förnärmad om jag som ett utsatt barn hade jämställts med serieteckningar.

Ett annat argument som en del har vidrört, och som baseras på att serier inte är verkligheten och inte leder till verkliga övergrepp, är ett ganska politiskt farligt argument, men som faktiskt rimmar till Stockholms koncept med rena sprutor till narkomaner: Vi måste acceptera att narkomaner finns, då är det lika bra att vi förser dem med rena sprutor så att de inte sprider onödiga smittosjukdomar.

På samma sätt är det så att hur hemskt det än må låta, så måste vi acceptera att pedofiler finns och att de kommer att fortsätta finnas. Vissa menar att det är långt vanligare med en pedofil läggning än vi kan tro, eftersom vi knappast lär se det där med att komma ut ur garderoben: "Jag är familjefar och hetero, men jag har alltid känt en sexuell dragning även till barn…" som var en grej när homosexualitet började bli alltmer accepterat. Pedofili (och nu menar jag sexuell dragning till individer som är helt outvecklade sexuellt) är inte och kommer aldrig att bli accepterat, eftersom det inte kan vara jämställt, utan bygger på uttnyttjande av maktmässigt underlägsna personer, men vi kommer inte ifrån att det de facto är en sexuell läggning som finns, och som man kan göra lika lite åt som andra sexuella läggningar. (Detta stöds av forskning, har jag fått veta, googla det om behövligt.)

Om vi nu antar att en pedofil som inte har någon lust att utsätta något barn för något, önskar att få lite visuell upphetsning, vore det då inte bra om hen (han/hon) hade serieteckningar att tillgå, så att hen inte behövde dra till med foton på riktiga övergrepp? Argumentet är politiskt självmord att yttra, men jag är ingen politiker. Vi vill inte ha narkomaner, men nu när de finns är det väl ändå bättre om de får rena sprutor istället för att tvingas använda smittospridare? Vi vill inte ha pedofiler, men nu när de finns är det väl ändå bättre om de får ha serieteckningar istället för att ta till foton?

Men en av de faktiskt starkaste argumenten kom från inte bara två av de absolut bästa blogginläggen som skrivits på ämnet, utan även från min egen syster, nämligen att det här är ett kränkande kriminaliserande av ungdomssexualitet. Det är inte bara vuxna människor som anses kriminella för att de har erotiska serier föreställande ungdomar, utan även ungdomar själva. Sara Berntsson beskriver i sin blogg hur serier som handlade homoerotiska förhållanden mellan män kändes klart mycket sundare än den vuxenvärldspornografi som annars var alternativet, och att hon tycker att serier som handlar om sexdebuten är extra intressanta, inte för att hon vill ha sex med ungdomar, utan för att hon kan relatera till sina egna upplevelser. Det skakar jag hand på; inte för att jag hade några erotiska upplevelser i min ungdom, utan just för att jag definitivt håller med om att den första erotiken är speciell, och är ett unikt och bra stoff för litteratur, precis som upplevelser i barnsben är extra speciella. Tomas Antila skriver i sitt otroligt välskrivna inlägg om sin kärlek till en seriefigur, och hur stigmatiserande det är att veta att han inte längre äger rätt att tycka om henne – fastän hon bara är en idé som han burit med sig sen han var lika gammal som seriefiguren uppges vara.

Att en 13- eller 14-årig kille eller tjej inte kan ta till erotiska serier med seriefigurer som ser ut att vara i deras ålder är banne mig en kränkning av alla ungdomar som känner sexuella känslor. Folk över 18 ska inte ha någon ensamrätt på visuell erotik, och vuxenporr är, ursäkta mig, FAN inget alternativ; det är befängt att förutsätta att en tonåring känner sexuell dragning till vuxna människor. Jag minns hur jag som tonåring var ytterst beklämd över det faktum att det enda jag hade tillgång till (och knappt det) när jag var på sånt humör, var foton på vuxna kukar och fittor som jag inte hade den minsta lust att se. Jag hade lust att se lite smånaket, och i min egen ålder. Att lägga en filt av kriminalitet över erotiska fantasier som rör personer under 15 är inget annat än en kränkning av alla ungdomar. Och att även en vuxen människa skulle kunna ta till sånt material ändrar inte på någonting. Det är inget underligt att att man som vuxen läser barnböcker för att återuppleva tankarna och känslorna från då. På samma vis är det knappast märkligt att en vuxen även kan ha lust att återuppleva hur den första erotiska attraktionen kändes; det är bara det att ingen vågar erkänna det. Det ligger väl lite Kejsarens Nya Kläder över det – ingen vill ju misstänkas som pedofil, utan det krävs ett oskyldigt erkännande för att peka ut hur bisarr lagstiftningen är.

Lagen är därför orimlig, inte bara för att den bryter mot vår grundlag om yttrande- och informationsfrihet, utan även för att:
* Det drar resurser från barnporrsbekämpning
* Det ger inte pedofiler – som vi trots allt måste inse finns – en säkerhetsventil för att slippa ta till foton och därmed främja övergrepp.
* Det kriminaliserar ungdomssexualitet på ett sätt som är kränkande för ungdomar.

Vi måste faktiskt inse att även ungdomar i de lägre tonåren är sexuella varelser. Seriöst.