måndag 2 augusti 2010

14 år och sexuell – olagligt?

Även om den värsta stormen lagt sig (i väntan på hovrättens dom, som nog kommer riva upp det igen, oavsett vart den faller) så trillar det in nya blogginlägg och åsikter rörande ämnet om serieteckningar ska falla in under definitionen för barnpornografi, eller, om man vill uttrycka det så, man ska anse att tecknade figurer är levande människor. Vissa av dem belyser ganska intressanta vinklingar i den här debatten.

Eftersom jag utan att ens vilja det alltid börjar ordna, sortera och kategorisera argument i sådana här diskussioner är det intressant när folk faktiskt uttrycker en del rakt-på-sak-argument som känns som om många dittills undvikit som katten kring het gröt.

Hittills har argumenten för en seriecensur, som jag ser det, huvudsakligen varit tre:
* De främjar/inspirerar/leder vägen till riktiga övergrepp (detta är falskt, ingen forskning pekar på detta, tvärtom pekar all forskning på att t.ex. våld i serier och spel inte inspirerar tilll verkliga våldshandlingar)
* De används av gärningsmän för att normalisera övergreppet för sina offer, alltså visar upp bilderna och säger "Titta här, så här gör alla andra, så det är helt normalt". Att serieteckningar inte kan användas till det här säger sitt.
* De utgör en kränkning av alla barn. Det mest galna av alla argument. Vi har aldrig haft en lagstiftning som förbjuder bilder bara för att de utgör en kränkning av någon. Vi har förbjudit det officiella spridandet av sådana bilder (hets mot folkgrupp t.ex.) men aldrig deras blotta existens.

De argumenten har jag redan bemött i mina tidigare inlägg. Argumenten mot en seriecensur har huvudsakligen kretsat kring yttrandefrihet och detta har motiverats med ganska ovedersägliga argument för varför serieteckningar inte kan likställas med verkligheten, och att vi inte kan gå och förbjuda konst/teckningar bara för att vi anser dem vara osmakliga/kränkande, för att detta är principiellt fel utifrån våra grundlagsprinciper.

Dessa är argument för varför det är negativt med en censur. Men faktum är att det det finns goda anledningar titll att argumentera för varför det är positivt att inte ha en censur:

En av de saker som gjort mig mest upprörd vad gäller den vårdnadstvist jag är fastkörd i är att alla de anklagelser mitt ex slänger emot mig inte bara påverkar mig negativt, utan indirekt tar viktiga resurser ifrån alla de barn som faktiskt behöver hjälp. (Nu vet jag med mig att jag är en duglig förälder, men även om ni som läser detta inte kan vara säkra, låt oss för argumentations skull anta att jag faktiskt är det.) Hur mycket tid har inte gått åt för Familjerätten att sitta och vrida och vända på papper för att fastställa att jag är en duglig förälder, helt i onödan? Denna tid skulle väl kunna utnyttjas för att hjälpa ytterligare ett barn som kommer från en familj med problem, istället för att de ska behöva ränna mitt ex' ärenden. För enligt lagstiftningen är de tvungna att undersöka mig, de har inget val. De måste.

Skurken här är resursslöseri. Hur många poliser har inte suttit med pappersarbete rörande mina serieteckningar? Hur många tekniker har inte suttit och finkammat mina hårddiskar? Hur många åklagartimmar har inte gått åt för att gå igenom mitt material? Nu var inte åklagarna Eva Korpi och Anna Hårdstedt laga nödgade att göra detta, utan gjorde det helt frivilligt, men de här timmarna hade de mycket väl kunnat ägna åt fall där barn har råkat illa ut. Istället satt de och tittade på serieteckningar. Vettigt? (För övrigt var det du som betalade deras lön via skattemedel.)

Vi har begränsat med personal för bekämpningen av barnpornografi. Inkludering av serier tar resurser från riktig barnporrsbekämpning, och det är fullkomligt oacceptabelt. Vi måste lägga de resurser vi har på att rädda barn, inte jaga serier. Som Tim Davidsson uttryckte det i sin Newsmill-artikel: Jag hade känt mig vansinnigt förnärmad om jag som ett utsatt barn hade jämställts med serieteckningar.

Ett annat argument som en del har vidrört, och som baseras på att serier inte är verkligheten och inte leder till verkliga övergrepp, är ett ganska politiskt farligt argument, men som faktiskt rimmar till Stockholms koncept med rena sprutor till narkomaner: Vi måste acceptera att narkomaner finns, då är det lika bra att vi förser dem med rena sprutor så att de inte sprider onödiga smittosjukdomar.

På samma sätt är det så att hur hemskt det än må låta, så måste vi acceptera att pedofiler finns och att de kommer att fortsätta finnas. Vissa menar att det är långt vanligare med en pedofil läggning än vi kan tro, eftersom vi knappast lär se det där med att komma ut ur garderoben: "Jag är familjefar och hetero, men jag har alltid känt en sexuell dragning även till barn…" som var en grej när homosexualitet började bli alltmer accepterat. Pedofili (och nu menar jag sexuell dragning till individer som är helt outvecklade sexuellt) är inte och kommer aldrig att bli accepterat, eftersom det inte kan vara jämställt, utan bygger på uttnyttjande av maktmässigt underlägsna personer, men vi kommer inte ifrån att det de facto är en sexuell läggning som finns, och som man kan göra lika lite åt som andra sexuella läggningar. (Detta stöds av forskning, har jag fått veta, googla det om behövligt.)

Om vi nu antar att en pedofil som inte har någon lust att utsätta något barn för något, önskar att få lite visuell upphetsning, vore det då inte bra om hen (han/hon) hade serieteckningar att tillgå, så att hen inte behövde dra till med foton på riktiga övergrepp? Argumentet är politiskt självmord att yttra, men jag är ingen politiker. Vi vill inte ha narkomaner, men nu när de finns är det väl ändå bättre om de får rena sprutor istället för att tvingas använda smittospridare? Vi vill inte ha pedofiler, men nu när de finns är det väl ändå bättre om de får ha serieteckningar istället för att ta till foton?

Men en av de faktiskt starkaste argumenten kom från inte bara två av de absolut bästa blogginläggen som skrivits på ämnet, utan även från min egen syster, nämligen att det här är ett kränkande kriminaliserande av ungdomssexualitet. Det är inte bara vuxna människor som anses kriminella för att de har erotiska serier föreställande ungdomar, utan även ungdomar själva. Sara Berntsson beskriver i sin blogg hur serier som handlade homoerotiska förhållanden mellan män kändes klart mycket sundare än den vuxenvärldspornografi som annars var alternativet, och att hon tycker att serier som handlar om sexdebuten är extra intressanta, inte för att hon vill ha sex med ungdomar, utan för att hon kan relatera till sina egna upplevelser. Det skakar jag hand på; inte för att jag hade några erotiska upplevelser i min ungdom, utan just för att jag definitivt håller med om att den första erotiken är speciell, och är ett unikt och bra stoff för litteratur, precis som upplevelser i barnsben är extra speciella. Tomas Antila skriver i sitt otroligt välskrivna inlägg om sin kärlek till en seriefigur, och hur stigmatiserande det är att veta att han inte längre äger rätt att tycka om henne – fastän hon bara är en idé som han burit med sig sen han var lika gammal som seriefiguren uppges vara.

Att en 13- eller 14-årig kille eller tjej inte kan ta till erotiska serier med seriefigurer som ser ut att vara i deras ålder är banne mig en kränkning av alla ungdomar som känner sexuella känslor. Folk över 18 ska inte ha någon ensamrätt på visuell erotik, och vuxenporr är, ursäkta mig, FAN inget alternativ; det är befängt att förutsätta att en tonåring känner sexuell dragning till vuxna människor. Jag minns hur jag som tonåring var ytterst beklämd över det faktum att det enda jag hade tillgång till (och knappt det) när jag var på sånt humör, var foton på vuxna kukar och fittor som jag inte hade den minsta lust att se. Jag hade lust att se lite smånaket, och i min egen ålder. Att lägga en filt av kriminalitet över erotiska fantasier som rör personer under 15 är inget annat än en kränkning av alla ungdomar. Och att även en vuxen människa skulle kunna ta till sånt material ändrar inte på någonting. Det är inget underligt att att man som vuxen läser barnböcker för att återuppleva tankarna och känslorna från då. På samma vis är det knappast märkligt att en vuxen även kan ha lust att återuppleva hur den första erotiska attraktionen kändes; det är bara det att ingen vågar erkänna det. Det ligger väl lite Kejsarens Nya Kläder över det – ingen vill ju misstänkas som pedofil, utan det krävs ett oskyldigt erkännande för att peka ut hur bisarr lagstiftningen är.

Lagen är därför orimlig, inte bara för att den bryter mot vår grundlag om yttrande- och informationsfrihet, utan även för att:
* Det drar resurser från barnporrsbekämpning
* Det ger inte pedofiler – som vi trots allt måste inse finns – en säkerhetsventil för att slippa ta till foton och därmed främja övergrepp.
* Det kriminaliserar ungdomssexualitet på ett sätt som är kränkande för ungdomar.

Vi måste faktiskt inse att även ungdomar i de lägre tonåren är sexuella varelser. Seriöst.

3 kommentarer:

  1. "Att lägga en filt av kriminalitet över erotiska fantasier som rör personer under 15 är inget annat än en kränkning av alla ungdomar."

    Det är värre, det är sedan ett tag 18 år som gäller, dvs 15-åringar får ha sex med vem som helst som är minst 15 (eller lite under), men de får inte inneha nakenbilder av andra 15-åringar.
    På nåder får de inneha bilder av sig själva och av partnern, men då någon av dem fyller 18 blir denne straffad för att inneha dessa bilder, även de bilder som föreställer henom själv...

    SvaraRadera
  2. Dedär med att bilder på ensjälv blir olaglig hårt bestraffad barnporr när man fyller 18 säger väl nåt om hur sjuk den här lagen är. Helt galen. Jag bara väntar på att nån ska bli dömd för barnporr-innehav pga bilder de tagit påsigsjälva när de var under 18. Vad är nästa steg? Moralpredikan med obligatorisk närvaro i skolan?

    SvaraRadera
  3. Att gränsen är 18 verkar vara en sanning med modifikation. Dels verkar det bara gälla för skildring, då ålder är så svårt att kontrollera i praktiken, dels verkar det göras undantag för om åldersskillnad är ringa och beroendeställning saknas, etc.

    Däremot kan man ifrågasätta den praktiska meningen i att ens inkludera tonåringar i definitionen, då det för den åldersgruppen i praktiken ändå inte följer samma lagstiftning.

    Håkan / Wakuran

    SvaraRadera