Jag är den som fälldes för barnpornografibrott i Uppsala tingsrätt den 30 juni 2010, på ett innehav av endast serieteckningar.
Eftersom jag alltid kör med ärlighet har jag aldrig gjort någon egentlig hemlighet om vare sig anklagelserna, åtalet eller domen; i stort sett alla i min omgivning känner till det, varför jag var ganska snabb med att nämna det på bland annat Facebook snart efter att domen kom till min kännedom den 14 juli. Det tog inte lång tid förrän helvetet brakade löst i form av bloggposter, tidningsartiklar och radioinlägg. Och det var givetvis min avsikt. Den här lagen utgör ett skräckinjagande ingrepp på vad som torde vara den mest grundläggande av våra rättigheter, och jag tyckte det var av högsta vikt att allmänheten fick veta.
Jag hade ursprungligen tänkt att det vore bäst om andra förde min talan; vad jag själv hade att säga skulle, tänkte jag, riskera att tolkas som att jag bara försvarade mig själv och inte sakfrågan. Men med tanke på vilken uppståndelse det blev, insåg jag att jag som anonym bara rörde till frågan mer. För i alla inlägg om att även pedofiler borde ha rätt att ha fantasier (vilket jag i och för sig håller med om) så försvann det som jag själv fann som mest upprörande: oproportionaliteten i mitt fall, samt det vansinnigt felaktiga tankesprång det innebär att tro att fiktion har något med verkligheten att göra. Dessutom uppstod en hel del frågetecken, som jag kände att det vore bäst om jag rätade ut. Om inte annat kanske det ger ytterligare ett perspektiv på denna konstitutionsvidriga lagstiftning.
Jag kan tänka mig att många som fått höra om den här domen känner att det kanske är principiellt fel att illegalisera teckningar, men att det var bra att den potentiella barnaplågaren åkte dit – han hade säkert gjort något trots allt. Jag avskyr generellt att göra folk besvikna, men i det här fallet är jag faktiskt tvungen, för jag är inte ens en pedofil. Jag är en serieläsare. Förvisso ingen vanlig serieläsare, utan en storkonsument och namnkunnig specialist inom ämnet japanska serier, men icke desto mindre bara en serieläsare. Detta är viktigt eftersom mitt fall alltså utgör ett exempel på att den här lagen skjuter i helt fel riktning. Man har utökat lagen i hopp om att kunna brottsbelägga vad folk tänker, och vad man fångar är inte bara en som inte gjort en fluga förnär, utan en som inte ens är skyldig till tankebrottet man vill komma åt.
Nå, så vad gällde det här egentligen? På riktigt, alltså.
Några har undrat över vad för sorts bilder det rörde sig om; en del har kanske föreställt sig det värsta tänkbara och att vanliga nakenteckningar på seriefigurer ännu är safe. Jag blir tvungen att göra er besvikna igen. Bilderna ifråga var amatörteckningar föreställande nakna seriefigurer; i japansk stil kraftigt stiliserat och långt ifrån realistiskt. I Japan är det vanligt med teckningar där folk karikerar seriefigurer, påklätt eller avklätt; ju populärare seriefigur desto vanligare, och vilka figurer som karikeras på det här viset är lustigt nog ofta en bra barometer på vilka serier som är uppe på tal.
De här bilderna låg i en mapp med blandad serieerotika som jag hämtat hem vid diverse tillfällen genom åren. Den lilla andel bilder i erotikamappen som åklagarmyndigheten ansåg vara stötande, var dem där seriefigurerna hade små bröst; gissad ålder någonstans i tonåren. De allra flesta enkla nakenteckningar; några enstaka bilder på en sexakt. Vilken ålder tecknaren tänkt sig är oklart; till saken hör att den japanska seriestilen får seriefigurerna att se unga ut, lägg där till det faktum att japaner är småbröstade i allmänhet. Min lilla mapp med serieerotika innehöll förutom dessa bilder en försvarlig mängd andra, där brösten var lite större. Att detta skulle utgöra skillnaden mellan legalt och illegalt var en så orimlig tanke att den i min vildaste fantasi aldrig slagit mig.
Enligt domen gällde åtalet 51 bilder; även detta är en sanning med modifikation, eftersom flera av bilderna var i duplikat – jag hade flyttat över min bildmapp från en dator till en annan, och då räknades bägge kopior. Till saken hör att jag är en av Sveriges mest ihärdiga seriesamlare; jag har i min ägo någonstans mellan 3 500 och 4 000 serieböcker. Det totala antalet serieteckningar jag äger torde uppgå till över fyra miljoner. Ett litet urval av detta är erotika.
Det som är skrämmande med just mitt fall är att det alltså inte ens handlar om någon massiv, exklusiv samling av tecknad barnhårdporr, utan om ett trettiotal bilder av nakna seriefigurer i en samling av miljoner och åter miljoner serieteckningar.
Mängden erotik i min seriesamling uppgår inte ens till en halv promille, och av den lilla mängden utgör småbröstade seriefigurer inte ens en procent. Det är som om en litteratursamlare som äger tvåtusen böcker skulle straffas för att en av böckerna är en porrig ungdomsroman av Hans-Eric Hellberg. Varför har jag även erotika? kan man fråga. Svaret är enkelt; jag är serievetare till yrket och jag konsumerar allt sådant som kommer upp på tal, även om serien handlar om plattbröstade tonåringar. Huruvida ett totalt innehav av mindre än en procent av mindre än en halv promille är oproportioneligt eller inte upplåter jag till läsarna att avgöra. Så mycket kan jag säga att om jag hade haft en pedofilisk läggning hade man inte hittat femtio bilder hos mig; med tanke på hur mycket serieerotika jag har varit i kontakt med och kunnat skaffa om jag varit intresserad, skulle antalet uppgått till tiotusentals.
En del andra har undrat varför polisen gjorde ett tillslag hos mig över huvud taget. Vissa kanske tänker att jag säkert var skäligen misstänkt för något värre brott och att det här serieinnehavet bara var toppen av ett isberg. Än en gång måste jag göra er besvikna. Anledningen till att polisen sökte igenom min boning är en del i en infekterad vårdnadstvist som jag väljer att inte detaljbeskriva här, för den lilla respekt jag har kvar för min motpart. Det som tål att sägas är att vissa anklagelser, må de än komma från en enda källa, är så pass att polisen är laga skyldig att göra en undersökning, det enda som krävs är en åklagarmyndighet som skjuter först och frågar sen. Anledningen till genomsökningen är sedan länge nedlagd, men i mitt fall resulterade det alltså i ett åtal om olaga serieinnehav.
------
Så långt vad gäller uträtande av frågetecken. Vad gäller det här fallet rent principiellt har de flesta bloggare redan belyst det absurda i att försöka brottsbelägga en fantasibild. Personligen är jag mest chockerad över att vårt rättsväsende av någon vansinnig anledning fått för sig att serier måste spegla verkligheten.
Hur är man funtad i skallen om man tror att en serieteckning av en naken tonåring på något vis skulle främja pedofili? Med samma argumentation borde ju en serieteckning på någon som dödar en annan främja mord, för att inte tala om att spel som Grand Theft Auto då borde öka mängden bilstölder, bankrån, vårdslöshet i trafik och organiserad brottslighet, och det vet man att så inte är fallet. Några pekar på forskning som visar att folk som samlar på dokumenterade övergrepp, alltså foton och filmer, är mer benägna än andra att begå sexbrott mot barn. Riktiga övergrepp, ja. Att folk som frivilligt läser serier där det förekommer nakna seriefigurer skulle vara överrepresenterade bland sexbrottslingar finns det ingen forskning som pekar på, och skulle någon bedriva en sådan forskning skulle det ge nollresultat.
Om serier som innehåller minderårigas sexupplevelser skulle öka mängden sexbrott mot barn, då skulle Japan med sitt utbud av serieerotika vara ett enda stort ormbo av sexbrott. Men Japan har ungefär tjugondelen så många sexualrelaterade brott per capita som vi. Hur hänger det ihop, tror man?
Serier, och serieteckningar, är inte verkligheten. Att likställa en serieteckning av en naken, uppdiktad person med ett autentiskt nakenfoto är fullkomligt barockt. Det skulle vara att likställa en serieteckning där någon skjuter en annan, med ett dokumenterat mord, och det betvivlar jag att någon skriver under på. Verklighet och fiktion är och förblir två skilda saker, och har ingenting med varandra att göra.
Jämför själv: Föreställ dig att du ser en serieteckning där någon slår ihjäl en annan med en yxa. Sen föreställer du dig att du ser en film, en riktig dokumentär, där någon verkligen blir ihjälslagen med en yxa. Känns det som att det är någon skillnad? Varför glömmer man bort den skillnaden helt plötsligt för att det rör sig om erotik?
Som storkonsument av serier har jag läst massor av våldsamma serier, och jag är ändå inte våldsam. Jag har läst nazistiska serier och jag blev inte nazist. Jag har läst serier om pirater men känner inget behov av att kapa fartyg. Jag har läst homoerotiska serier (bägge könen) men är inte homosexuell. Och jag har även frivilligt läst serier som bygger på att uppdiktade tonåriga seriefigurer förekommer lättklädda; faktiskt har jag även läst serier där de också har sex, och jag är hemskt ledsen att göra er besvikna, men jag var inte pedofil före det och jag blev det inte av läsandet heller. Mina djupaste ursäkter.
Jag har hört argumentet att själva existensen av erotikateckningar som föreställer barn skulle kränka barn i allmänhet. Den argumentationen håller inte för minsta påfrestning; ska vi börja förbjuda teckningar som riskerar att kränka någon, var slutar vi då? Att teckningar som i Ecce Homo blir totalförbjudna? Att man inte längre får rita Muhammed som rondellhund? Bägge dessa kränkte en försvarlig mängd människor. Ska alla dessa teckningar förbjudas? Om inte, varför inte? Vari ligger skillnaden? I bägge fallen handlar det om tusch på papper, där ingen människa kommit till skada, men som upprör vissa.
Den 1 juli stärktes barnpornografilagen i det att det nu är förbjudet att titta på barnpornografiska bilder. Även om jag är fullt medveten om att det skapar problem med saker som sökmotorer och sådant, håller jag faktiskt med om principen; de som känner mig vet att jag anser att de som utsätter barn (eller någon över huvud taget för den delen) för sexuella övergrepp, bör korsfästas upp och ner, strypta med sina egna inälvor. Ett akut problem med den lagen är dock att den, eftersom serieteckningar av något vansinnigt infall inkluderas i definitionen, resulterar i att att det nu är förbjudet att läsa vissa serier. Är det bara jag som får svindel av att ett rättsväsende stiftar en sådan lag?
I den pågående debatten har jag till min bestörtning förstått att vissa tycker det är helt rimligt att serieteckningar föreställande småbröstade tonåringar ska totalförbjudas. Jag börjar undra om jag befinner mig på medeltiden. Att det kan finnas folk som applåderar när rättsväsendet börjar lagstifta om vad vi får läsa och inte gör mig direkt illamående. Att det ens är en debatt om det här gör mig mörkrädd. Jag har full förståelse för om serieovana människor tycker det är obehagligt med serieerotika; jag tycker själv att nazistiska manifest och splatterfilmer är riktigt obehagligt.
Men det finns något som är mycket obehagligare än alla tänkbara fantasier, och det är en stat som sitter och bestämmer vad vi får uttrycka på papper och vad vi får läsa. Att man inte får begå och dokumentera övergrepp är självklart. Men en regim som säger att "det där uppdiktade dokumentet får du inte titta på" har ALLTID fel; det finns inga, inga, inga ursäkter för en sådan lagstiftning, och där är diskussionen slut. Därom ska det inte ens vara en debatt. Bara ett ramaskri i protest.
http://arbetarbladet.se/nyheter/tierp/1.2148235-oversattare-doms-for-barnporr-fran-japan
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1183632/Seriekannare-sagar-svensk-lag-om-barnporr.html
http://www.unt.se/uppsala/man-domdes-for-tecknad-barnporr-1000845.aspx
http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/433961-tecknad-barnporr-gav-dagsboter
http://www.dn.se/dnbok/mangaserier-klassade-som-barnporr-1.1141732
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=3870876
http://www.aftonbladet.se/kultur/article7501268.ab
http://www.expressen.se/debatt/1.2072417/my-bergstrom-porrmanga-hotar-inte-vara-barn
http://www.expressen.se/ledare/1.2072402/100722-kan-krita-krankas
Tillägg: länkar till nyhetsartiklar rörande ämnet.
